Människans lust att tävla och göra vinnarlistor är stor. Inte minst finns ett oändligt behov att med statistik visa på prestationer inom travsporten. En årligt emotsedd vinnarlista är hingstchampionatet. Vilken hingst har mestvinnande avkommor? Under senare år är det Moe Odin som dominerat kallblodsavel.
Men, vad säger dessa listor egentligen? Moe Odin har tack vare lyckade resultat också blivit fullbokad och avkommorna är många. Detta ger utslag när avkommornas inkomster summeras. Kan det vara så att vissa hingstar blir så populära att vinnarstatistiken i viss mån speglar mångfalden av avkommor och inte bara genkapaciteten i sig? Vissa hingstar, med färre avkommor, kanske aldrig får chansen att visa sin arvbarhet fullt ut. En alternativ rankingen görs här efter en sammanläggning av placeringarna för 6 valda kriterier. Hingstarnas placering avseende varje enskild faktor kan enkelt studeras av läsaren.
Kallblodstravarens överlevnad eller Varför trav och flera raser?
Vad handlar trav och travtävlingar om, egentligen? Är vi inte alla lite tjusade av den snabbe travaren? Travet handlar väl om att springa fortast?
Fortast är bäst och det vi önskar mest! ELLER? Vi tror att kampen, utstrålningen hos individer och långvariga relationer betyder mer än enbart fart. En ständig bred förankring och acceptans i samhället är av yttersta vikt. Detta är färskvara även om de långa och djupa rötterna är en nödvändig förutsättning. Travet kan bara gynnas av att ha flera raser som tävlar på kvalificerad nivå. Omväxlingen, olikheterna och förutsättningarna ger krydda för alla parter. Vi kan bara se fördelar med en samexistens. Enligt vårt synsätt ger denna samexistens, tillsammans med de allmänna förutsättningarna, betydligt mer nytta för varje ras än de eventuella nackdelar som kan uppstå på grund av konkurrens. Just nu syns båda kallblod och varmblod ha egna problem med populationsutvecklingen varför en strid mellan dem ger ett totalt felaktigt fokus och bara bidrar till en negativ trend.
Vardera rasen bör utgå ifrån sina förutsättningar och möjligheter. Kallblodet har en flertusenårig grund som en nordisk ras. Det finns starka skäl att bibehålla och utveckla denna unika resurs och kulturella position. Att förenkla kallblodets roll och förutsättningar till att enbart gälla snabbhet på travbanan är en total feltolkning av verkligheten. Vi argumenterar också att en sådan förenkling mest troligt skulle bli förödande inte bara för kallblodets utan också för travets framtid. Inte vill vi väl ha en framtid som liknar den i Nordamerika och Australien för vårt trav?